Elisabet Nemert:"Under mina långa skrivarperioder lever jag tillsammans med mina romankaraktärer"

Elisabet Nemert har ett minst sagt digert CV. Hon är inte bara adjunkt i svenska, historia, konsthistoria och filmvetenskap utan hon har också skrivit tjugofem böcker varav åtta romaner. Hennes föra bok, Vargarnas tid, knep tredjeplatsen i Årets Bok 2017. Nu längtar vi efter att läsa hennes nya roman Blå längtan!

Inspirationen till

Blå längtan

kom när jag mötte blicken hos en liten sexårig flicka. Hon hade de vackraste ögon jag någonsin sett. Ögonen är själens spegel och i flickans mörka ögon såg jag smärtor och lidanden av ett slag som ett litet barn aldrig skulle behöva uppleva. Men där fanns också mycket kärlek, försoning och förlåtelse.

tar sin början den tolfte februari år 1950. Den dagen föds två flickebarn. Den ena ser dagens ljus i Nigeria, i en hydda invid savannen. Hon föds med ”det onda märket”, en kluven läpp och med en hy som är ljusare än andras. Hennes far vägrar att kännas vid henne, och hon lämnas att sakta svälta ihjäl.

Den andra flickan föds på Södra BB i Stockholm. Inte heller hennes början är lätt, båda hennes föräldrar hyser en förödande kärlek till alkohol.

Två flickor, två livsöden, som det oförutsägbara livet så småningom för samman. I

får vi följa deras liv i glädje och sorg, framgång och motgång över tid och i flera länder och världsdelar.

Jag börjar min bok med ett citat ur Martin Luther Kings berömda tal, ’I have a dream. Det är ett tal som sedan jag hörde det första gången har följt mig genom livet.

Budskapet i det talet är detsamma som i min bok: alla människors lika värde, rätten till frihet till kropp och själ, tanke och ord. 

Ja, absolut. Det övernaturliga finns och kommer alltid att finnas med i mina böcker. Jag hävdar nämligen att det finns mycket i våra liv som inte går att förklara och förstå med förnuftet utan bara med ett öppet sinne.

Att skriva en bok är en process som i mitt fall brukar sträcka sig över en tvåårsperiod. Jag är visserligen adjunkt i historia, och det underlättar, men varje bok kräver att jag läser in mig på den tidsperiod som mina karaktärer lever i. Jag försöker också alltid besöka de platser jag beskriver. Jag behöver ta in känslor, dofter, färger, stämningar.

Under mina långa skrivarperioder lever jag tillsammans med mina romankaraktärer, de finns i mina drömmar, de vandrar vid min sida och vi för långa och intensiva samtal. När den sista sidan är skriven och det är dags att skiljas åt, då är det alltid med en känsla av stor saknad.

Jag är så oändligt tacksam över alla vänliga ord, all uppskattning som mina läsare öser över mig. Men det som berör mig mest är att så många delar med sig av sina livsöden. De berättar att mina böcker har hjälpt dem i svåra livsval och djupa sorger och att mina ord skänkt tröst och vägledning. Det är stort för mig.

Det är en svår fråga att besvara eftersom vi är alla är så olika. Men jag tror att det kan vara till hjälp om man som författare ställer några frågor till sig själv:

Varför vill jag skriva den här boken, vilket är mitt syfte med den, och vilka vänder jag mig till?
Men viktigast av allt, skriv med hjärtat!

När hjärnan är trött, när tankarna går på tomgång brukar jag ta en promenad vid havet eller i skogen tillsammans med min man. Jag påtar i min trädgård, jag doftar på mina blommor och jag läser böcker, många böcker. Men den största och värdefullaste inspirationen och kraften får jag i samvaron med mina två ljuvliga barnbarn, som bara har ett fel- de bor i USA och det är alldeles för långt bort.

Elisabet med sin förläggare Karin Linge Nordh på prisutdelningen för Årets Bok 2017.